Alla har en yttre mask som döljer  den verkliga jag.

Du möter en och första uppfattning om den person så perfek.

Har bra utseende vet personen vad pratar om.

Kanske har en bra status .

Men du vet inte inners inne vad personen brottar om  eller Lidar av .

Dålig självförtroende ?

Social fobi ?

Missnöjd med utseende ?

Blir lätt störd av allt    ?

Vi alla har brister som är osynliga vi vet bara själv vad vi har till och med  ibland har vi svårt att erkänna för sig själv.

Men ändå har vi så bästa spelet i våra livs roll .

Jag är den bästa kan ingen bli bättre än jag.

Spelet till yttre världen kan fortsätta jämnt 

När man har lila minsta bristen i sig.

Vill man se andras brister och göra en jämförelse gör att känna lugnet.

Skönt jag har inte den och just den känslan ger dig tröst.

Istället man jobbar med sig själv ser hellre andras svårigheter eller brister.

För att kunna glömma sina bekymmer att lösa eller komma över den bristen som inte blir större hinder i livet.

Varför den tittar så ,har jag något fel på mig?

Blir jag utskrattade utav andra när jag gör något opassande?

Jag måste vara perfekt nästan felfri så att ingen kan tycka illa om mig.

Just den tanken gör att vi får fångest i våra inre värld blir vi alltför krävande på oss själva.

Måste göra allt bättre ingen får kritisera .

Vad händer om jag får lite feedback tar jag åt mig eller inte?

Är det inte bra för att kunna utveckla att få lite feedback?

Eller är jag narcissist ?

När jag ser mig i spegel ser mig själv?

Eller har jag en bild av mig som andra borde se mig på en annan jag som inte existerar ?

Som sagt alla har brister men egentligen man ser inte i sig på riktigt.

När du börjar älska dig som du är. Så ser du andra också på ett annat öga och börjar du älska andra med.